Dejtingsajten

Allting kändes så mycket bättre på nätet. Där kunde jag visa vem jag var egentligen, utan att behöva tänka på att de kunde se hur ful jag var. Jag kunde ta fram sidor jag knappt visste fanns, och jag kunde släppa loss. Jag hade många kontakter på internet, på olika sidor. Det var egentligen bara en slump att jag hamnade på dejtingsidor också, det var en länk som jag råkade klicka på någonstans.
Jag hade aldrig tänkt på dejtingsajter, jag visste ju att jag då skulle behöva träffa dom i verkligheten också. Men jag hamnade där ändå, och det tog inte lång tid innan folk började fråga om jag ville träffas, gå på en dejt. I början var jag väldigt tveksam. Då skulle jag ju behöva visa mitt riktiga, mobbade, osäkra jag. Jag skulle inte längre ha en skärm att gömma mig bakom.
Men när Monica började skriva var det annorlunda. Vi träffades på dejtingsajten, och snackade sedan på MSN under flera veckor. När hon frågade om jag ville träffas tvekade jag inte, trots att hon var över trettio, och alltså mycket äldre än mig. Men hon hade ju varit så snäll mot mig på nätet, och hon var så trygg på något sätt.
Vi träffades första gången på ett café. Hon bjöd på kaffe och vi satt och pratade i flera timmar. Hon ville veta allt om mig! Jag hade aldrig känt mig så intressant förut. Till slut berättade jag till och med att jag var mobbad, att jag alltid kände mig fel och ful, och att jag skämdes för mina kläder. Hon lyssnade och verkade så snäll. Att vi skulle ses en andra gång kändes som en självklarhet.

Vi sågs på en bar, rätt nära där hon bodde. Hon bjöd på rödvin, och beställde in en till flaska när vi druckit upp den första. Det var lika trevligt som första gången, och jag kände mig riktigt lycklig. Det kändes som att hon verkligen tyckte om mig. När vi kom ut från stället kände jag att benen vinglade lite, men jag var så glad. Hon sa att jag var hennes favorit – att hon inte träffat någon som mig tidigare.
Det kändes på något vis rätt när jag svarade ja till att följa med henne hem. Jag förstod vad som skulle hända, och tänkte att hon nog var rätt person att göra det med första gången. Sexet var lite klumpigt, men det kändes bra ändå. Vi fortsatte att prata på MSN och ses men efter ett tag fick jag kontakt med andra personer på nätet som var mer i min ålder med samma intressen så efter ett tag kände jag att Monica nog inte var någon som jag ville satsa på.
Ett par månader senare fick jag kontakt med Fia på samma dejtingsajt där jag träffat Monica. Fia var perfekt! Det tog inte lång tid innan vi började ses ”på riktigt”, och jag märkte att hon gillade mig för den jag var. Hon var ungefär lika gammal som jag var, världens snällaste och sötaste. Jag blev snabbt kär i henne, och när vi dejtat ett tag blev vi tillsammans. Men Monica och jag hade fortfarande kontakt på nätet, och det kändes inte schysst mot Fia.
Jag försökte verkligen sluta prata med Monica, men hon var på något sätt en trygghet, och så fort jag var ledsen så lyckades hon muntra upp mig. Hon föreslog ofta att vi skulle ses, men jag sa nej varje gång. Men en dag föreslog hon att vi skulle ligga med varandra, och som tack skulle vi gå och shoppa dagen efter. Jag tänkte att ”det skulle ju kanske vara bra med nya kläder, Fia blir mer intresserad om jag klär mig snyggt”. Och dessutom kan de i klassen inte klaga på att jag har fula kläder.
Själva sexet kändes lite konstigt, jag ville ju egentligen inte, det var ju mest för det som skulle komma efter. Men det var i alla fall lite mindre klumpigt än förra gången. Monica fortsatte att ringa, och jag fortsatte att åka hem till henne. Men varje gång kände jag mig mer och mer värdelös, och mindre och mindre speciell och uppskattad. Men shoppingen efteråt kändes bra.
Efter ett tag föreslog Monica att jag skulle träffa några av hennes ”vänner”. Jag fick inte ligga med Monica längre, utan bara med hennes ”vänner” och ”kontakter” som hon ringde dit. Vissa betalade med pengar, andra med saker. För pengarna handlade jag saker som jag visste att jag inte behövde. Pengarna kändes smutsiga, och jag kände mig också smutsig.
Det som hade känts så spännande och bra i början med Monica, kändes bara äckligt nu. Men ändå blev jag kvar där, det kändes som att det var det enda jag hade kvar. Fia gjorde slut när jag inte längre kunde förklara var jag var någonstans om dagarna, och varifrån alla pengar kom. Men det var inte bara Fia som undrade och tyckte att saker och ting var konstiga, mina föräldrar började misstänka något. Jag tror att det var för att jag alltid var trött och nedstämd.
Det var speciellt pappa som frågade frågor. Var har du varit? Hur mår du egentligen? Ibland tyckte jag att det var jobbigt, men egentligen ville jag bara gråta och skrika och berätta alltihopa. Skyddas. En dag när jag kom hem satt pappa lugn och stilla i köket, och jag kände att något hänt. Han hade hittat min telefon och läst sms:en från Monica. Jag trodde att han skulle vara förbannad, att han skulle skrika och hata mig. Men han sa att vi skulle lösa det här tillsammans och att han skulle hjälpa mig om jag bara berättade allting.
När jag väl börjat berätta rann allting ur mig och vi pratade länge. Pappa fick mig att polisanmäla kvinnorna, och Monica, och han hjälpte mig också att hitta stöd och hjälp så att jag skulle må bättre. Det är svårt att tänka tillbaka på att Monica fick mig att sälja mig själv, men jag försöker varje dag på att se tillbaka på detta, och glädjas över att jag inte är där längre.

Hoppa till verktygsfältet