Paulina

Det är fortfarande svårt att ta in ibland, det som hände,
allt som följde och det som är nu. Jag våldtogs av min
pojkvän och såldes till olika män. Vanliga män med familjer,
med vanliga jobb, alla med olika önskningar och begär.
Jag visste ju att sånt hände men inte att det just skulle hända
mig. Kanske trodde jag att jag var skyddad, av en fin uppväxt,
bra föräldrar och många vänner. Nu vet jag att det kan hända vem
som helst, de som har det svårt men även en vanlig tjej som jag.
Jag har alltid varit en stark person, någon som sa
ifrån och som haft bra relationer till killar och pojkvänner.
Kanske var det en utmaning i sig för honom. Det var för tio
år sedan jag mötte mannen som jag först trodde kunde
vara mannen i mitt liv. Jag var då 22 och han var 33.
Vi träffades på nätet och under två veckor hade vi mycket
kontakt, flera gånger per dag. Vi pratade i telefon, messade och
mailade. Det kändes jättebra, jag tror till och med att jag blev
förälskad i den man jag målade upp framför mig.
Eller den man vi målade upp tillsammans.
Efter två veckors kontakt bestämde vi oss för att ses. Jag
åkte dit och han mötte upp mig. Det var något som slog mig
direkt, jag mötte inte mannen som mitt inre redan var förälskat
i. Det var något över honom, hans stil, hans vällackade sportbil
och känslan. Men jag var uppväxt med att inte döma någon efter
utseende och mitt hjärta kände ju för mannen jag trodde han var.
Vi kramades, satte oss i bilen och han tog av sig sin jacka
och ”råkade” visa en kniv i innerfickan. En varningsklocka ringde,
oron satte in. Jag kände mig redan där vilsen, fast i ett grepp som
skulle bli svårt att ta mig ur. Resan vi sedan gjorde ökade oron och
rädslan. Jag fick höra om hans farliga släkt och hans maffiavänner.
Den dagen började helvetet, han var svartsjuk,
manipulerande, kontrollerade allt, hotade och isolerade mig mer
och mer från omvärlden. Till slut var han den enda jag träffade.
Den enda som sa att jag var fin eller hemsk. Det var oftast de
dåliga sakerna jag fick höra. Jag skämdes något oerhört över
att jag inte förstått, och över att jag inte lämnade honom.
Jag mådde illa över de övergrepp han utsatte mig för.
Det var förnedrande och ren tortyr, jag var rädd för mitt
liv varje dag. Jag blev en annan person, detta blev vardag
för mig, normalt. Jag kände mig hjärntvättad.
Jag kunde inte tro att någon var så hemsk mot någon
annan; dels att han våldtog mig men även att han bjöd in
andra män. Han som ena stunden var jättesvartsjuk njöt i
andra stunden av att andra män förnedrade mig. Ibland var
han själv med, ibland satt han bredvid och onanerade. Jag
fick aldrig träffa dem själva, han ville vara säker på att jag
inte smet och att jag led. Men hur skulle jag våga smita?
Det låter självklart och enkelt nu men då fanns han överallt
och jag ville inte få det värre, ville inte dö. Det var som i en hemsk
dröm där jag sade nej på alla olika sätt, för att sedan bli helt tyst
och ge upp kampen om mitt liv, om mig själv. Ibland var männen
två, ibland var de sju, ibland filmade de och ibland ville de fota.
Jag fanns och finns därute i datavärlden. Det får mig att må illa. Jag levde inte i verkligheten, jag sköt bort den, jag levde
inte alls. Var tvungen att förtränga för att leva. Männen har
jag idag en annan bild av än för många år sedan när jag
trodde att sånt här inte händer en vanlig tjej som mig.
De var vanliga män, familjefäder, gifta, singlar, chefer,
vanliga arbetare. Det fanns alla sorter. Jag kan tänka på dem ibland
och inse att de visste att jag inte ville men de valde att inte se…
att blunda och bara tänka på sina sjuka fantasier och viljor.
Övergreppen upphörde, jag blev gravid. Detta fick
mig att kämpa mig ur detta helvete. Min dotter räddade
mitt liv. Hon föddes, jag förträngde allt det hemska. Allt
för länge, allt för väl. Masken jag bar blev min bästa vän.
Jag visste att jag kunde berätta både för vänner och familj
men jag skämdes och den största orsaken var att jag inte ville
göra dem ledsna, jag ville inte låta honom förstöra för dem också.
Så jag knep igen medans klumpen i bröstet växte och växte.
Det går inte att fly, det vet jag nu. Det tog fyra år tills jag
vågade anmäla. Jag hade försökt innan men mött en poliskvinna
som fattade noll. Då fanns jag på nätet, med hemsida, bilder
och filmer. Skulden och skammen blev ännu värre. Ingen
kommer tro mig, ingen förstår, precis som han sa.
När jag 2005 anmälde hade han utsatt fler. Jag och en kvinna till
gick igenom rättegången tillsammans. Det var fruktansvärt jobbigt
och kränkande men nu i efterhand är jag glad att jag gjorde det.
Det var en bearbetning att vara tvungen att prata om det ingen
lyckats få ur mig tidigare. Jag hade stöd av en underbar manlig polis och mitt målsägandebiträde. Domen på 14 år för koppleri och grova
våldtäkter var början på mitt nya liv. Sedan dess har mycket hänt. Jag
har kämpat mot samhället många gånger, jag har lärt mig en hel del
och byggt upp mig själv igen. Det har varit tufft många gånger men
idag är jag stolt över mig själv, jag känner mig stark och hel igen.
Jag vågar be om hjälp, visa mig svag och tillåter de
mörka dagarna att få komma. Idag är jag gift, har två barn, hus
och hund. Det känns på ett sätt långt borta men ändå finns det
nära. Jag såg slutet men jag överlevde. Jag lyckades se bakom
allt hat, jag har gått igenom och lämnat många av de känslor
jag känt bakom mig och fokuserar på nuet och det jag har.
Det är svårt, det bästa jag har är ett resultat av det värsta
jag upplevt – min dotter. Det som hände mig går inte att få ogjort,
nu har jag själv ett ansvar. Att vända det hemska. Det tycker jag
att jag har gjort, jag har bearbetat och återuppbyggt mig själv.
Jag startade Novahuset för andra som blivit utsatta för sexuella
övergrepp. Såren och sorgen kommer alltid finnas i mig men
de svider inte lika mycket längre. Ärren får jag leva med.
Han och de andra männen ska inte få förstöra fler år av mitt liv,
de har redan fått för många. De är de inte värda! Det som än idag
smärtar mest är att det drabbar mina barn, de påverkas trots att
de inte varit där. Det är frustrerande och jag känner mig maktlös.
Jag vill säga till er alla därute som varit utsatta, tro
på er själva, ta hjälp av andra för NI är viktiga och
värdefulla och skulden och skammen hör inte hemma
hos er. Ge aldrig upp! Ni är värda så mycket mer! Kram Paulina

Hoppa till verktygsfältet