Utekvällen

Egentligen gillade jag inte ens det där stället. Krogen vi var på alltså. Drinkarna var alldeles för dyra och människorna rätt dryga. Det var tur att Jacqueline var där, annars hade stället inte varit spännande alls. Jag hade haft känslor för Jacqueline rätt länge, hon var så fin och så trevlig. Helt perfekt var hon. Jag hade bestämt mig för att det här skulle bli ”the night”, jag skulle visa henne vad jag kände. Men väl inne på stället hängde hon mest med sina kompisar, och jag kände mig rätt nedstämd över att jag inte fick någon uppmärksamhet alls.
Jag bestämde mig för att alkohol kunde få lösa lite av problemet och gick fram till baren. Det var som vanligt fler människor än vad man kunde räkna, och jag kände mig rätt ynklig och obetydlig bland alla tjugofemåringar, jag som precis hade fyllt arton. Det kändes som att jag aldrig skulle få komma fram till bartendern, och hur skulle han förresten kunna se mig?
”Öh, tjejen, vill du ha något? Det verkar inte gå så bra för dig det här!” hörde jag plötsligt någon bredvid mig säga, samtidigt som jag fick en lätt knuff i sidan. Rösten tillhörde en man som utan tvekan var bra många år äldre än jag var, tjugofem år kanske. Eller kanske trettio, jag minns inte riktigt. Han såg helt okej ut i alla fall. Jag övervägde en sekund att dra till med något kaxigt i stil med ”jag behöver inte ditt medlidande”, men svarade ”jaa, tack, en tequila sunrise”. Annars skulle jag ju aldrig få något att dricka, och dessutom började jag få rätt ont om pengar.
Det tog killen femton sekunder att beställa, betala, få drinken, och placera oss vid ett bord ett par meter från baren, där ljudnivån var lite lägre. Han berättade att han var ljudproducent, och jobbade på något stort, känt företag som jag aldrig hade hört talas om. Han sa att han bodde i närheten, och ville sedan veta vem jag var. När jag sa att jag bara var arton år ryckte han till och sa ”oj, jag trodde du var mycket äldre”, men verkade inte bry sig mer om det. Han var rätt trevlig faktiskt, och i några minuter tänkte jag inte på Jacqueline. Men efter ett tag kände jag att jag helst ville gå tillbaka, dessutom började det snurra lite i huvudet.
Killen köpte drink efter drink och sa hela tiden ”botten upp, bruden!”. Leendet på hans läppar försvann på en millisekund när jag sa att jag nog borde gå tillbaka till mina kompisar. ”Schysst att sticka nu när jag köpt en jävla massa drinkar till dig, det minsta du kan göra är väl att snacka en stund. Eller?!” Aningen förvånad över att han blivit så irriterad stammade jag fram att jag kunde stanna ett tag, jag kände mig på något vis skyldig att stanna och prata lite till.
Lite senare kom Jacqueline fram till oss, och viskade i mitt öra ”Kom! Vi dansar! Stå inte med den här gubben, kom och dansa med mig, det blir kul!” Jag blev alldeles varm i kroppen och kände mig överlycklig över att hon ville dansa med mig. Jag struntade blankt i killen nu, han kunde ju inte bestämma över mig. När vi hade kommit halvvägs bort till dansgolvet så kände jag att det var nu, precis nu, som jag skulle berätta för henne hur jag kände. ”Vänta, jag måste säga en grej till dig!” sa jag och tänkte att nu kommer allting bli bra, nu när hon får veta, då kan vi vara tillsammans hela tiden, och jag får röra vid henne. Men så blev det inte. Jacqueline tittade lite förvånat på mig, och sa att hon var kär i någon annan. Jag kände mig alldeles torr i munnen, och pep att jag mådde lite dåligt, den där sista shoten var nog inte så bra, och att det var dags att gå hem. Jag kände hur tårarna brände under ögonlocken när jag gick mot garderoben för att hämta min jacka.
Jag kände mig som världens ensammaste där jag gick, och som världens osexigaste. Plötsligt kände jag en stor och varm hand på min höft.”Men du, skaru’ dra nu? Stanna ett tag, snälla!”. Det var killen igen. Jag muttrade att ”nä, jag ska dra hem nu, men tack för ikväll” och försökte dölja hur ledsen jag var. Då kom han med ett nytt förslag: vi kunde åka hem till honom och dricka flera drinkar och ha lite trevligt.
Jag fattade vinken direkt och förklarade att jag inte var intresserad av killar. Han verkade inte bry sig särskilt mycket, utan lutade sig framåt mot mitt öra. ”Du får tusen spänn om du hänger med hem till mig och runkar av mig”. När orden först slog emot mig kände jag avsky, jag var ju inte ens intresserad av killar.
Men att någon kunde erbjuda så mycket pengar för att just jag skulle följa med hem. Det kändes spännande på något vis. Innan jag visste ordet av hade jag sagt ”okej” och vi var på väg hem till honom.

Det gick rätt fort för honom, men jag ville bara komma bort därifrån hela tiden. Det enda jag kunde tänka på var att få gå hem. Så fort det var över kände jag en lättnad över att kunna sticka därifrån. När jag kommit ut på gatan insåg jag att det enda som fanns i fickan var två brännande femhundralappar, men busskortet hade jag tappat någonstans. Jag kände inte för att gå tillbaka och leta, så jag fick gå hem. En enda tanke snurrade i mitt huvud: varför gjorde jag det? Varför, varför, varför?
Jag kände mig smutsig, och illamående. Jag stannade och kräktes och satte mig på en bänk för att tänka på vad som hade hänt. Jag kände mig på samma satt som jag brukade känna mig när jag var liten, och min morbror hade utnyttjat mig. Det kändes som att min kropp var någon annans, och att det egentligen inte spelade någon roll vad som hände med den.
Jag hade aldrig pratat med någon om det, och tänkte att det nog var bäst att inte prata om det här heller med någon. Men jag kunde inte sluta tänka på det som hänt hemma hos den där killen, och jag gömde pengarna i en bok. Jag visste inte vad jag skulle göra med dem, jag ville inte se dem.
Ett par veckor senare kände jag att jag inte orkade bära på det helt ensam längre, så jag gick till kuratorn på skolan. Och jag började berätta, och när jag väl börjat kändes det som att det aldrig skulle ta slut. Jag berättade om övergreppen, om killen på krogen, och om hur jag kände det som att någon tagit min kropp ifrån mig.

Hoppa till verktygsfältet